Jag letar alltid efter människor att bli inspirerad av. Jag vill tro att det är vad de flesta människor gör. Även fast vi inte vill erkänna det ibland så vill vi förmedla bra budskap. Budskap som redan finns, budskap som har kommit med tiden och i vissa(ovanliga)fall ens eget budskap.

Nu på senaste tiden har jag insett att vanliga människor ger mer inspiration än de som är så kända. De kan ha mer krav och kan ges så mycket uttalande som de kanske inte egentligen står för. Jag säger inte att alla kändisar är sådana, för media vill ju få kända personer att se värre eller mer idiotiska än vad de är.

De flesta Fosterhemsföräldrarnas barn inspirerar mig just för tillfället. De som redan har varit med sina föräldrar sen födsel eller är adopterade från början, de som är föräldrarnas "riktiga" barn som får dela föräldrarnas uppmärksamhet, de inspirerar mig för att kunna ta emot nya utmaningar och vara öppen mot allt och alla. För det måste vara svårt för dem att det kommer en helt ny person som har det svårt , att inte bli överkörda men på samma gång inte köra över en person som har det svårt. Det måste vara svårt att kunna se mellan fingrarna när ens egna föräldrar lägger lite mer tid på fosterbarnet.

Jag är tacksam för de två syskonen som jag hamnade med för de hade tålamod och var accepterande. Kanske inte i början, men det är försåtligt. Nu är i alla fall en av dem en väldigt nära vän och det är jag evigt tacksam över.