En ganska allmän fråga egentligen. Om hur en människa kan få sina tankar och funderingar hamna där man var för exempelvis 4 år sedan. Alla kanske inte är såna, men för er som vet vad jag pratar om, känns det inte lite märkligt hur mycket man har växt på några år, om inte ens 1 år. Jag har egentligen inte så många år att kolla tillbaka på, men jag har hunnit med en massa. Och ta vara på alla chanser ni får, jag menar inte bara att ta chansen att åka utomlands när du har råd, eller rid om du aldrig gjort det. Jag menar ta chansen att säga vad du tycker om någon, vare sig om du inte vågar eller kan. Skriv det i så fall.

Det är vad jag gör. Nästan varje dag i 1 år skrev jag någon form av brev till en som jag aldrig riktigt tog chansen till att säga hur jag kände. Jag söker ingen sympati, jag vill bara få bort, eller mer kontroll, över dessa känslor som jag inte kan ge någon annan , än.

För 8 årsedan träffade jag den personen som de flesta hoppas på att träffa. En människa som man har så bra kontakt med att man skämtade om allt, man kunde inte sluta le vid dennes närvaro eller sluta charmas av dennes roliga vitsar. Men även med känslor som man visste fanns då trängde man bort för att inte känna sig förlöjligad om de inte var motsvarade.

Jag ska fatta mig kort, för jag gillar egentligen inte att dra ut på saker, men har lätt för det.

Den personen dog 1 månad innan sin egna födelsedag i Leukemi för 4 år sedan. vi hade dock bara stött på varandra någon månad innan händelsen och hade inte hört av varandra på mer eller mindre 1 år. Inte längre skulle denne smarta människa vara där för att stötta drömmar, förgylla dagar eller göra allt för att få varenda en att skratta i dennes närvaro.Från den dagen jag fick veta att våran vän var borta började jag skriva. Jag skrev tills jag somnade med blocket i mina armar. Jag skrev tills 3 pennor blev till 5 cm korta stickor. Jag skrev tills jag var tom.

Jag är fortfarande tom, men jag känner närvaron av min väns lugnande hand och glada skratt. Jag blir varm inombords varje gång jag ser bilder med mig min bror och våran vän. Och mitt "budskap" eller vad det nu är jag vill komma fram till är, gör inte samma misstag som jag, dra inte ut på tiden som du har haft med den du har känslorna för. Skit i om dina känslor kan vara starkare ena stunden och svagare nästa. Det är de starka stunderna och de varma stunderna som räknas mest. Om Ni nu har dessa känslor som ni tror på, tvivla inte en sekund på att säga de rätta orden! Ut med dem!

Did you say it?

Did you say it?

I love you

I don´t ever want to live without you!

You changed my life!

Did you say it?

Make a plan, set a goal.

Work for it!

But every now and then, look around.

Drink it in, 'cause this is it.

It might all be gone tomorrow

Text från Grey´s anatomy ( season 5)