Nu vill jag skriva lite om tanka som jag har haft senaste timman. Jag har kommit på att jag har nu bott på samma fosterfamilj en väldigt lång tid, den längsta perioden jag någonsin har bott på ett ställ och faktiskt stannat. Jag vet att det finns ganska många fosterbarn här i Sverige och jag vet att vi alla är, hur vi än inte vill se på det eller tro det, väldigt starka. Vi  som klarat den värsta tiden utan ens egna föräldrar. Och även om du som väljer att läsa min blogg, kanske känner igen mina tankar.

Jag söker verkligen inte sympati, eller någons axel att gråta emot, för på riktigt, man jag inte gräva ner sig bara för att motgångar kommer emot den. Man kanske inte ska omfamna motgången på ett så stort sätt heller, man ska kämpa sig igenom den. Inte gråta, med tårar kommer man ingenstans. Nej jag säger inte att det är en "svaghet" att gråta, det kan vara skönt, men du kan inte handla med tårar. Sympati är inte hur man kommer på fötter, men det är en skön känsla att ha någon eller några som är där för dig, eller hur. Vad det än är för problem. 

Det jag söker är människor som kan känna lite som jag och även de som är tvärt emot det jag pratar om, för att få andras synvinkel på livet och erfarenheter. 

Har ni tänkt på att det verkligen finns människor här i Sverige som är hemlösa. Jag känner mig illa till mods varje gång jag kommer in på dessa tankar. Vet ni att det finns unga barn som kan bo i ens trappuppgång för att inte frysa ihjäl i en buske, barn! Jag blev räddad från ett par som visade sig vara alkoholister. De adopterade mig och jag blev räddad från ett liv i fattigdom, men så blev det "Ut ur askan, in i elden".

Jag vet att det finns fler som har varit med om liknande. Och jag tror att de flesta håller med när jag skriver : Häll ut, det finns någon som kommer att ta ditt parti. Håll ut, för du är aldrig ensam, GLÖM aldrig det, DU är aldrig ensam!

Ha det //

LexX