Nu har jag sänkt min gard som alltid är uppe och jag är verkligen rädd för att bli lämnad, sårad eller såra igen. Men vem är det inte egentligen? Vi alla har rädslor vi behöver hantera. Vissa hanterar dem bra, ex. dem som är rädda för spindlar och lär sig att de kanske inte är så farliga genom att gå olika kurser eller tar tag i det själva. De har jag stor respekt för, ni som klarar av att hantera era rädslor och vänder de till… Förmågor?  Men det är ju inte alla rädslor som kanske går att hantera, eller snarare, svårare att hantera för allt går om man vill. Inte sant?

Som sagt har jag ofta uppe garden för jag har nästan aldrig kunnat släppa in en person riktigt helt på livet. Så gör nog de flesta människorna så jag är ju inte ensam om det. Men nu har jag sänkt den. Jag vet inte varför men jag tror jag inte vill vara ensam längre och en person som nu tagit upp mycket av min tid verkar kunna ”hantera” att jag är över öppen med vissa saker och helt dold med andra saker. Söker vi alla inte en sådan person som kan ta att man inte alltid är positiv även om man försöker vara det mer eller mindre alltid? En person som kan se ens brister (även om de är större än de verkar) utan att tro att den är helt förstörd. Jag är inte förstörd. Eller så är jag som många, jag förnekar att det.

Jag vet inte vad jag kan säga men, som jag sa, har jag träffat en person ett tag och för en gång skull släpper jag garden. Varför just för honom? Det vet jag inte än, men jag är trött på att vara rädd för att såra och bli sårad. Inget garanterar att detta kommer att funka, men ett försök är mer än vad jag gjort den senaste tiden. Jag får väl ta det som ett experiment som jag gör med det mesta va livet. Vem vet vad det blir för resultat.

Det var allt för nu och jag ber faktiskt om ursäkt för dålig uppdatering.

//LexX

Sår läker. Vissa läker så bra att de inte lämnar några spår som kan bevisa att de ens existerat. Andra kan läka bra men inte tillräckligt och de brukar lämna kvar stora ärr. Ärr är ofta inte vackra och de kan ofta påminna om händelsen om varför vi fick det ärret som vi har.

Jag vill tro att samma effekt som ärr har på människor har förlorat någon slags kärlek vid vissa tillfällen. Är det inte ofta så att de som vi inte riktigt fallit för eller fått de där speciella känslorna bara försvinner in i tomma intet eller förblir endast vänner? Okej vi kanske aldrig glömmer dem helt, man kanske hälsar på dem när man stöter på dem eller hörs av någon gång ibland. Där emot de som man föll för och de som vi hade en riktig relation med kan ha lämnat små spår. Jag har många små spår och ett stort ärr.

Det finns många som har förlorat någon som de höll kär. Ett djur, en förälder eller ett syskon. Det finns även de som förlorat deras man eller fru och de som förlorat en bästa vän. Jag förlorade en jag en av mina bästa vänner och en jag älskade. Jag kan säga (utan att söka efter empati eller sympati)att jag vet hur det är förlora ting, men den dagen jag förlorade honom så förlorade jag en stor del av mig själv. Jag måste erkänna att jag aldrig vågade säga att jag älskade hans sällskap och beundrade mycket av vad han gjorde. Han fick inte bara mig att leva utan alla runt om kring sig. Visst, jag var ung och han lite äldre, men han var så smart för sin ålder. Han blev inte ens 20 när leukemin tog hans liv.

Varje år åker jag själv till sjön jag, min bror och han åkte för att ha en bra stund och fiska. Jag åker dit för att kasta i något som betyder något och något som är gammalt. För det är vad han rådde mig första gången han såg mig gråta. ”För att försöka glömma det som sårade dig nyss borde du testa att kasta något som inte betyder något. Och för att försöka att gå vidare borde du kasta något som betyder någon nu för att sikta till något som kan betyda mer än det du kastade”. Jag vet inte hur han tänkte, men det fungerade. När han dog kastade jag ett gammalt smycke jag fick av en man jag en gång kallade ”pappa” och ett brev som jag hade skrivit till min bäste där jag hade skrivit att jag var förälskad i honom (fegt? Jo jag vet). Nu bär jag en ring som många tror är en förlovningsring, men det är det utan tvekan inte. Den symboliserar den jag än gång var när jag var med honom och den symboliserar även honom.

Men inget förändrar att han är borta och jag vet att jag kan gå vidare, för han finns vid min sida och vakar över mig. Kanske inte som en ängel, men han finns här och det vet jag! ”När himlen öppnar sig, då ser jag dig”, det är det jag har i huvudet när jag ser hur vacker det ibland kan skifta från regn till solsken. Kanske oviktigt, men det var så våran första fisketur gick till och den glömmer jag aldrig!

Det var allt för nu, ha det!

//LexX

Jag glömmer bort mig själv när jag tror att något fel ska hända när saker känns bra. Jag låtsas som att allt är bra när jag vet att saker är motsatsen. Jag är som många andra men försöker hårt att inte varar det, precis som många andra. Jag försöker se det bra i de flesta situationer, även om situationer inte har den.

Säg inte emot detta, vi alla gör dessa saker, hur vi än vänder och vrider på det. De flesta som tror att de sticker ut sticker inte ut, de är oftast de som är som de flesta. Jag är verkligen som de flesta. Jag har bekymmer, jag hanterar vissa sämre än de andra. Jag skjuter på saker man ska göra på en gång. Jag är helt och hållet som andra människor och jag vet inte bättre, men jag är inte rädd att lära mig bättre om hur de flesta människor kan fungerar.

Har du som läser mina inlägg någon gång gjort ett sånt stort sned steg att ni önskar att det gick att spola tillbaka? Ett av mina största sned steg är att jag inte riktigt uppkattar det jag har vissa stunder. Jag har för tillfället en underbar familj som räddat mig från en alkolist till adoptivs mamma och ”pappa”. Jag har mat för dagen, jag har tak över huvudet och framför allt, jag har människor som älskar mig. Ändå, sitter ni väl och tänker, klagar jag mycket. Jag klagar för att visa de flesta att vi inte uppskattar det vi har. Även om föräldrar klagar, även om vi haft svåra motgångar, så måste vi väl haft minst en person vi klagat och kämpat med oss? Oss själva räknas. Det är bland de viktigaste tingen vi glömmer. Vi glömmer hur starka vi kan vara, även om vi är ensamma.

Jag gömmer bort mig. Jag glömmer bort mig att en gång tacka de som finns där för mig. Jag glömmer att ge mig själv ”ett tack”. Vi alla behöver nog tacka och ge lite beröm till oss själva. För vet vi inte själva att vi är bra i många stunder glömmer vi nog att andra är det med.

//LexX

Har det någonsin slagit dig att du frågar en sak och tror (eller vet) att du inte kommer att gilla svaret på frågan? Det finns ju många som frågar frågor de redan vet svaret på, men det är i och för sig inte där jag vill ha fokusen på idag. Är det så att vi ofta frågar saker för att vi är rädda för svaret men måste få veta det ändå. Och för de som ska svara på frågan, kan vi ge ett falskt svar för att vi vet att det riktiga svaret bara skulle såra den frågande?

Min bästa vän, Em, är i ett jätte gulligt förhållande som är inne i femte månaden om jag kan minnas rätt. För några dagar sedan hade vi en av våra ”mörka dagar” där vi tyckte att det mesta var bläh och hade en klagar kväll. Frågor om Norge dök så klart upp och om hennes farfars begravning. Och så kom prat om killar (så klart   ). En av hennes fråga som jag själv velat veta om henne om jag träffade en kille som jag kunde ha ett riktigt förhållande med. Den löd så här ; ”Tycker du att min kille ser bra ut?”. Självklart är jag ärlig och säger som jag tycker, och ja han ser bra ut. Då kom följdfrågan som jag visste, ”Skulle du kunna falla för honom om han inte visste om mig?”. Jag säger så klart sanningen då med. Faktum är att mitt svar var ganska självklart, jag känner honom knappast och har bara träffat honom en gång på riktigt och som jag brukar pointera, jag har ofta fattat tycke för såna som är komplicerade med ett stort ”K”.

Jag vet att hon fråga av ren nyfikenhet och inte med en minsta oro. Men har vi flesta inte varit orolia ibland när vi frågat (om vi frågat) våra vänner om vad de tycker om våra killar. Även om vi vill veta är vissa svar lite mer känsligare än andra.

Men det var allt för nu, nu måste jag rusa till jobbet, ha det!

//LexX

Jag vet inte vad som är tråkigast att hela tiden få uppleva, antingen att veta att man är bra i vissa stunder men aldrig få höra det eller få beröm för att man presterat bra. Eller att alltid få höra att man är dålig, usel och sämst och i värsta fall värdelös.

Måste man alltid få beröm? Jag tycker själv att man blir lite gladare av att höra att en annan människa tycker att man gjort bra ifrån sig. Självklart ska man tänka att det är hur man själv presterar, ge sig själv beröm. Men är det så kul att tycka att man själv är bra på något men att ingen annan kan tycka det samma. Det ger lite mer av en ”kick” när en annan människa säger ex. ”Det var bra gjort” eller ”Bra kämpat”. Tyvärr är det ju många som inte får den berömmen de verkligen är värda.

Det jag även tycker är tråkig är att det finns så många människor som ofta får höra hur dåliga de är och hur de skulle kunna bli bättre på det mesta. vissa blir dumförklarade för att inte kan en viss sak eller så får de inte testa på nya saker för att de inte anses vara ”Tillräckligt begåvade”. Men hur underbart är det egentligen att bli dumförklarad och ner klankad. Vissa jag mött som dumförklarar personer påstår även att de är mindre värda. Men, för in i gallsindagar, är man mindre värd om man är lite osmart eller klantat till det? Jag själv skulle nog inte kunna kalla någon värdelös, även om de klantar till det gång på gång på gång, men det är ju bara jag.

Rätta mig om jag har fel, men varar inte negativitet längre än den lilla kicken av positivitet. Vi behöver beröm någon gång ibland, även om vi alla inte erkänner det. Men det var allt för nu, ha det!

//LexX