Sår läker. Vissa läker så bra att de inte lämnar några spår som kan bevisa att de ens existerat. Andra kan läka bra men inte tillräckligt och de brukar lämna kvar stora ärr. Ärr är ofta inte vackra och de kan ofta påminna om händelsen om varför vi fick det ärret som vi har.

Jag vill tro att samma effekt som ärr har på människor har förlorat någon slags kärlek vid vissa tillfällen. Är det inte ofta så att de som vi inte riktigt fallit för eller fått de där speciella känslorna bara försvinner in i tomma intet eller förblir endast vänner? Okej vi kanske aldrig glömmer dem helt, man kanske hälsar på dem när man stöter på dem eller hörs av någon gång ibland. Där emot de som man föll för och de som vi hade en riktig relation med kan ha lämnat små spår. Jag har många små spår och ett stort ärr.

Det finns många som har förlorat någon som de höll kär. Ett djur, en förälder eller ett syskon. Det finns även de som förlorat deras man eller fru och de som förlorat en bästa vän. Jag förlorade en jag en av mina bästa vänner och en jag älskade. Jag kan säga (utan att söka efter empati eller sympati)att jag vet hur det är förlora ting, men den dagen jag förlorade honom så förlorade jag en stor del av mig själv. Jag måste erkänna att jag aldrig vågade säga att jag älskade hans sällskap och beundrade mycket av vad han gjorde. Han fick inte bara mig att leva utan alla runt om kring sig. Visst, jag var ung och han lite äldre, men han var så smart för sin ålder. Han blev inte ens 20 när leukemin tog hans liv.

Varje år åker jag själv till sjön jag, min bror och han åkte för att ha en bra stund och fiska. Jag åker dit för att kasta i något som betyder något och något som är gammalt. För det är vad han rådde mig första gången han såg mig gråta. ”För att försöka glömma det som sårade dig nyss borde du testa att kasta något som inte betyder något. Och för att försöka att gå vidare borde du kasta något som betyder någon nu för att sikta till något som kan betyda mer än det du kastade”. Jag vet inte hur han tänkte, men det fungerade. När han dog kastade jag ett gammalt smycke jag fick av en man jag en gång kallade ”pappa” och ett brev som jag hade skrivit till min bäste där jag hade skrivit att jag var förälskad i honom (fegt? Jo jag vet). Nu bär jag en ring som många tror är en förlovningsring, men det är det utan tvekan inte. Den symboliserar den jag än gång var när jag var med honom och den symboliserar även honom.

Men inget förändrar att han är borta och jag vet att jag kan gå vidare, för han finns vid min sida och vakar över mig. Kanske inte som en ängel, men han finns här och det vet jag! ”När himlen öppnar sig, då ser jag dig”, det är det jag har i huvudet när jag ser hur vacker det ibland kan skifta från regn till solsken. Kanske oviktigt, men det var så våran första fisketur gick till och den glömmer jag aldrig!

Det var allt för nu, ha det!

//LexX