Nu har jag sänkt min gard som alltid är uppe och jag är verkligen rädd för att bli lämnad, sårad eller såra igen. Men vem är det inte egentligen? Vi alla har rädslor vi behöver hantera. Vissa hanterar dem bra, ex. dem som är rädda för spindlar och lär sig att de kanske inte är så farliga genom att gå olika kurser eller tar tag i det själva. De har jag stor respekt för, ni som klarar av att hantera era rädslor och vänder de till… Förmågor?  Men det är ju inte alla rädslor som kanske går att hantera, eller snarare, svårare att hantera för allt går om man vill. Inte sant?

Som sagt har jag ofta uppe garden för jag har nästan aldrig kunnat släppa in en person riktigt helt på livet. Så gör nog de flesta människorna så jag är ju inte ensam om det. Men nu har jag sänkt den. Jag vet inte varför men jag tror jag inte vill vara ensam längre och en person som nu tagit upp mycket av min tid verkar kunna ”hantera” att jag är över öppen med vissa saker och helt dold med andra saker. Söker vi alla inte en sådan person som kan ta att man inte alltid är positiv även om man försöker vara det mer eller mindre alltid? En person som kan se ens brister (även om de är större än de verkar) utan att tro att den är helt förstörd. Jag är inte förstörd. Eller så är jag som många, jag förnekar att det.

Jag vet inte vad jag kan säga men, som jag sa, har jag träffat en person ett tag och för en gång skull släpper jag garden. Varför just för honom? Det vet jag inte än, men jag är trött på att vara rädd för att såra och bli sårad. Inget garanterar att detta kommer att funka, men ett försök är mer än vad jag gjort den senaste tiden. Jag får väl ta det som ett experiment som jag gör med det mesta va livet. Vem vet vad det blir för resultat.

Det var allt för nu och jag ber faktiskt om ursäkt för dålig uppdatering.

//LexX