Jag glömmer bort mig själv när jag tror att något fel ska hända när saker känns bra. Jag låtsas som att allt är bra när jag vet att saker är motsatsen. Jag är som många andra men försöker hårt att inte varar det, precis som många andra. Jag försöker se det bra i de flesta situationer, även om situationer inte har den.

Säg inte emot detta, vi alla gör dessa saker, hur vi än vänder och vrider på det. De flesta som tror att de sticker ut sticker inte ut, de är oftast de som är som de flesta. Jag är verkligen som de flesta. Jag har bekymmer, jag hanterar vissa sämre än de andra. Jag skjuter på saker man ska göra på en gång. Jag är helt och hållet som andra människor och jag vet inte bättre, men jag är inte rädd att lära mig bättre om hur de flesta människor kan fungerar.

Har du som läser mina inlägg någon gång gjort ett sånt stort sned steg att ni önskar att det gick att spola tillbaka? Ett av mina största sned steg är att jag inte riktigt uppkattar det jag har vissa stunder. Jag har för tillfället en underbar familj som räddat mig från en alkolist till adoptivs mamma och ”pappa”. Jag har mat för dagen, jag har tak över huvudet och framför allt, jag har människor som älskar mig. Ändå, sitter ni väl och tänker, klagar jag mycket. Jag klagar för att visa de flesta att vi inte uppskattar det vi har. Även om föräldrar klagar, även om vi haft svåra motgångar, så måste vi väl haft minst en person vi klagat och kämpat med oss? Oss själva räknas. Det är bland de viktigaste tingen vi glömmer. Vi glömmer hur starka vi kan vara, även om vi är ensamma.

Jag gömmer bort mig. Jag glömmer bort mig att en gång tacka de som finns där för mig. Jag glömmer att ge mig själv ”ett tack”. Vi alla behöver nog tacka och ge lite beröm till oss själva. För vet vi inte själva att vi är bra i många stunder glömmer vi nog att andra är det med.

//LexX