Många personer jag vet kan gapa och skrika när de behöver få avreagera sin ilska. Andra stänger inne den och låter den växa tills den svämmar över och tas ut på felperson. Men de som är tyst med sina känslor? De som inte exploderar, vart hamnar deras ilska eller känslor?

Idag under mitt kvällspass på resturangen gick en väldigt stor diskussion igång. Dock vet jag inte vad de diskutera om för resten av personalen som jobbar på restaurangen kan nästan bara Mandarin, så jag kunde inte förstå ett smack. Men man märkte verkligen att det var en stor frustation i luften och i sättet de talade till varandra. Tur som vi hade kom de få kunder denna kväll och när de kom kunder var allt ”vanligt”. Vi människor är gjorda på att låtsas som ingenting ofta verkar det som-

Killen som jobbar i resturangen var den som verkligen exploderade och ropade och hade sig, medan tjejen stod mycket tyst och sms-ade och sa några ord då och då. Men så fort tjejen sa något mer en ”mmm” eller liknande så blev kille mer intensiv i sitt tal och tjejen tystnade och fortsatte att sms:a.

För mig som var åskådare var det både intressant och lite skrämmande. Man visste inte vad som skulle hända näst, om det skulle flyga stekpannor eller om de skulle kramas och bli vänner. Jag ville så klart inte lägga mig i så jag lät bli att fråga vad diskussionen handlade om. Men jag måste erkänna att jag var sjukt nyfiken.

Hur är ni när ni diskuterar och situationen leder till att ni blir mer och mer frustrerad. Är ni den som står och ropar och skriker och gör stora handgester eller är ni den som låter den andre gapa av sig och pratar lugnt och metodiskt för att lösa problemet ”smidigt”? Kanske ni är lite av båda. Eller så kan ni ju vara en som bara går när man ser ett bråk gå igång.

Jag är nog själv lite av varje, jag kanske inte är dem typen som skriker mycket, men man kan ju höja rösten. Men det var allt för nu, ha det!

//LexX