Jag vet inte om jag bara naiv, men jag har funderat mycket den senaste tiden på hur vissa saker går hand i hand. När man känner sig ensam och sårbar kan man känna behov av närhet eller behov att vara någons. Jag kan själv känna att jag ibland vill bli ”behövd” eller saknad. Att få känna att någon uppskattar en är nog en av de skönaste känslorna man kan ha.

Men när man har den saknaden av närhet, är det då inte lätt att ta första bästa person som dyker upp för att bara känna den där närheten för stunden, även om man vet att det är fel person att dela närheten med.  Vi alla har nog varit den som behövt närheten och den som givit närhet till den behövande (generöst)!

För mig kan rätt ord vid sårbara tillfällen räcka för mig att vilja vara med en person men då bara för stunden. Men gör det mig till en sämre person? Har inte de flesta människor fallit för felperson som kan säga de där rätta orden för att få dem själva att se och låta bra eller bara få ha närhet för sin egen skull? För att få den som är sårbar och ensam känna sig bra för stunden kan ju vara ett annat sätt att se det på. Det är nog rätt många som gjort detta och jag klandrar verkligen inte någon, för jag själv har varit med om det och även gjort det. Vi alla är sårbara på ett eller annat sätt, även om vi inte vill visa det. Det bara är så, annars skulle vi nog inte direkt betraktas som människa, eller? Men vart går gränsen att låtas utnyttjas eller utnyttja är då frågan.

Det var nog allt för nu, ha det så länge !

//LexX