Vi alla dör någon gång. I en bilolycka, mördade, sjukdomar, självmord, vi kan till och med somna in. Vi vet dock inte när var eller hur vi kommer att dö. Vi vet bara att. De finns såklart undantag, de som vill ha kontroll över sin död eller de som är för fega att leva, de vet ju så klart när var och hur, men är det inte lite mer spännande att inte veta?

Men innan vi dör måste Vi bestämma vad vi ska göra med vårt liv. Vill vi bli en gammal legend, en sann historia eller vill vi bara bli bortglömda. Med det menar jag att vi kan antingen sitta på våra rumpor och inte få ut något av vårt liv, eller så kan vi åstadkomma något. Självklart behöver vi ju inte åstadkomma något som Albert Einstein eller Pablo Pickasso eller ens bota Cancer. Men kanske något som man själv blir stolt över är ju aldrig fel.

Tänk de som inte har hunnit med att uppleva livet utan har dött förtidigt. För de som då väljer att dö förtidigt kan jag tycka är orättvisa för dem som aldrig fick välja att leva. Tänk vilka möjligheter man får att leva och se denna värld (även om den ofta betraktas grym och hemsk) och att även få vara med att förändra den. Eftersom att jag själv lever kan jag ju bara säga att leva kanske är vackrare att göra än att dö, när man är ung. Om man är äldre har man haft sin chans att leva och göra sitt liv vacker och även omvärlden vacker. Det är bara vi själva som kan förändra vårt liv, andra i ens liv har bara biroller och de hjälper oss, men de är aldrig hela orsaken till motgång eller välfärd. Vi väljer de som ska hjälpa oss igenom vårt liv och våra biroller väljer de som ska hjälpa dem igenom deras.

Är jag för förvirrande nu? Det brukar bli så när man talar om något så stort som livet och dess följder. Men för att försöka avsluta måste jag säga följande;

Självklart kommer de flesta bli ihågkomna av nära och kära. Och ja, det är det som räknas. Men se det så här, du lever bara en gång. Så få din enda gång att räknas och strunta i hur de blir sen, döden kan vänta, det kan inte nuet!

//LexX