Jag blir så illa trött på människor som kommer med dåliga ursäkter.

Nu är det så att en av mina närmaste vänner mötte på en kille som hade ryktet/stämpeln "Player". Det finns rykten som är sanna och de som är lögn. Dessa rykterna var SÅ sanna. Enligt mig.

Hon tyckte till en början att han var så sjukt ärlig bra och pålitlig. De hade träffats på en "kompis-fest" och umgicks typ en månad , kanske lite mer. Han var jätte söt mot henne och hon pratade så illa gott om honom. De gick till ett dop tillsammans och ja, det ena ledde till det andra och hon var riktigt glad när hon fick höra från honom. Det liksom tindrade i hennes ögon när hon fick sms från honom eller när hon pratade om honom. I ena stunden sa hon att de bara var "bra vänner", men i andra stunden tänkte hon lite längre fram i tiden med honom som pojkvän. Och erkände till och med att hon ville ha en bekräftelse om de var ett par eller inte.

Men som jag hade väntat så vände allt lika fort som en bilkrasch. Jag säger aldrig "vad var det jag sa" och denna gången är inte ett undantag. Behöver man en vän så ställer man bannemej upp i alla stunder.

Min nära vän skickade för ca. en timme sen ett sms som löd :

Nu vet jag varför han är räknas player. Kort efter mitt svar ringde hon och förklarade. Han hade idag skrivit något om att han var upptagen och ja det tog hon. Men plötsligt ringer han och säger att han inte längre kan träffa henne. Detta på grund av att hon hade planer på att läsa högskola på distans och han tyckte att det skulle bli ett hemskans resande , FÖR HONOM .  Och att han inte visste vad han vill mellan dem. (Jag menar, kom igen, diskutera det???). Men han ville hemskt gärna att det skulle ha kvar kontakten.

Min vän sa inget av det hon hela tiden tänkte, förutom ; Vad tjänar det på att vi har kontakt om jag ville ha ett förhållande med dig men du inte med mig?

Men nu har hon "blivit av" med denna och det är bra. För man ska inte vara med en som inte ens kan ge den andre lite så att det blir bra för båda.

Jag blir upprörd på vissa som inte kan med att stå upp för sig själva. Jag har svårt att visa sorg och sånt, men när jag vet att jag blir orättvist behandlad så säger jag ifrån. Det är inte rätt att bli trampad och spottad på.  Min vän har mött på killar som verkligen behandlat henne som skit och hon tycker alltid att att de är så perfekta i början. Men alla är perfekta de första veckorna eller månaderna(om det håller). Jag tycker att det kan bli misstänksamt när någon pratar för gott om en person, då är det något som inte stämmer, enligt mig. Men hur mycket ska en människa egentligen få ta innan den ska säga ifrån?

De var allt för nu, ha det och behandla era medmänniskor med respekt förbövelen !

//LexX 

Är det inte ofta så att när man ska ha mycket fokus på något, som är ganska viktigt, att man tappar fokusen lätt bara för att det finns något roligare eller bättre att tänka på?

Jag menar, jag sitter ofta och dagdrömmer när alla andra skriver på deras uppsatser och det ger resultatet : Panik skriva de sista nätterna innan dagens deadline. Men hur gör människor egentligen för att hitta sin fokus? Själv kan jag sitt i ett klassrum och lyssna på läraren ca 2 minuter (i värsta fall) och sekunden efter är jag i en annan värld. Haha, kanske inte så dramatiskt, men liknade. Nu har jag dock blivit lite bättre och kan sitta och lyssna på de viktiga sakerna, men längre går det inte.

Men bara för detta är jag verkligen inte en dålig lyssnare, bara dålig lyssnare inom skolan  .

Det var allt för nu! Ha det!

//LexX