Jag har kommit in i en tid där tid verkligen är guld värt. Det är nämligen 10 dagar kvar till studenten och jag känner pressen! Jag kan inte klaga på att ta den men tiden efter känns lite nerv sprakande! Varje fråga någon vuxen ställer mig är om jag vet vad jag ska göra under och efter sommaren. Mina svar är alltid det samma. "Jag lever just nu och vill inte planer något jag inte kan fullfölja om jag inte vet att det verkligen är vad jag vill". Sanningen är oftast att jag är livrädd för framtiden. Det är så illa att jag inte ens kan planera en helg framåt för då får jag panik. Men det är nog rätt vanligt. Det är liksom bara att ta tag i sakerna och göra det. Men för att hålla mig till ämnet så kanske jag ska arbeta på ett dagis i min kommun. Det är inte hundra än, men det är liksom en början och jag tvivlar starkt på att jag är kvar där för alltid, jag vill nog satsa på något mer som jag vekligen gillar, ex teater. Men det är en tuff bransch och nästan mer en dröm. Men man säger att drömmar är till för att göra sina egna mål... Eller det kanske bara jag som säger så  .

Nu ska jag faktiskt planer lite mer för helgen för då reser jag till min ... specielle  . Ja, lite övning är det att planera en helg innan studenten, men det är han värd!

Nu ska jag försöka vara så aktiv med mitt skrivande som möjligt för jag njuter verkligen av att skriva och hoppas att det är någon mer som har lika kul. Men ni får ha  det så länge !

//LexX 

Ord kan ibland bara vara ord utan mening. Löften är till för att inte hållas i många sammanhang, men credit till dom som kan hålla alla löften dom ger. Hur går man då till väga för att visa den som du verkligen fattat tycke för hur du känner?

Jag är kass på att planera, jag tror inte på löften och har nog lite problem med att känna efter vad jag verkligen känner. Eller snarare våga känna det jag känner och erkänna att jag ens känner något. Är inte det ett ganska vanligt problem vi människor har? Jag menar visst vill många ha den där speciella, men när och om man möter den så vågar man ibland inte släppa loss och känna efter om det är på riktigt eller om man bara känns bra just i den stunden. Eller i andra situationer där man inbillar sig att man tror att man inte känner något för att inte känna något och då "stöter" man ju undan den man egentligen vill ha nära. Det tre gångerna jag verkligen känt att jag mött en bra person så tänker jag alltid om att den kanske är för bra . kanske inte för bra för mig, men den är för bra bara. Jag , som många andra kan ha svårt att tänka mig en framtid med någon som jag tror är bra för mig, för jag är osäker på mig själv. Osäker om jag verkligen vill ha det där "På Riktigt" saken med planer och allt. Jag själv, som många andra, har svårt för att "binda" mig eller ha en riktig relation... Nej ett förhållande med en annan peson för att jag vet att i slutändan så kan jag göra den besviken. Jag ska verkligen inte skylla på min uppväxt, och säga att jag blivit lärd att när tiden är tuff , då flyr man. Men det är svårt att inte gör det, för det är ju sanningen. 

Men nu när jag kommit till kritan så har jag någon speciell känsla för en riktigt bra person. Han är inte som andra jag mött den senaste tiden. Ja, vi är kanske nya för varandra, men det känns som att vi känt varandra ... Väldigt länge. Och om han läser detta så hoppas jag inte att jag är för "trasig" för dig, eller för pessimistisk, för det är jag inte, bara realistisk och ifrågasätter det jag kan ha svårt för. Och jag hoppas att detta kan vara någon slags bekräftelse om att jag verkligen gillar dig.

Det var allt för nu från den "hopp-fyllda-och-små-förälskade" LexX, Ha de !!!

//LexX

Ursäkta att man varit lite off,men så blir det nog lite närman när man ska  avsluta något och på börja en ny sak som förändrar ens liv (Studenten alltså). Samtidigt som man mött en riktigt bra person, men mer om det strax.

Senaste tankarna jag har haft är :

Klart som in i allsindagar att inget händer i din tillvaro om du inte tar dessa saker i egna händer. Du får inget arbete om du är en soffliggare, du får inga vänner eller så förlorar du dem du har om du inte "är aktiv" i relationerna du har och du hittar troligtvis inte "The one" om du sitter hemma och tycker synd om dig själv i ett hörn och bara hoppas på att allt ska vänd.

Självklart kan man ha en svacka och dåliga tider, självklart behöver man inte alltid "se det på den ljusa sidan", men man ska nog alltid ge allt en chans. 

Jag själv är nog i den där svackan där man inte orkar/Vill av sluta skolgången eller börja med att ex. söka jobb. Men jag måste nog bli mer aktiv, för sitta hemma hela livet är väl en usel plan om något?

Även om det inte kanske kommer att gå i racer fart med jobb sökande så går andra ting i små steg med en riktigt bra kille , men jag vågar inte berätta mer än så... Än     . De var allt för nu! Ha det!

//LexX

..... Hur folk säger att de är så nöjda med sig själva och sin kropp och samtidigt klagar på andra hur de ser ut? Ser ja ut som jag gör, gör jag det för att jag mår bra med mig själv, inte för att du ska ha något att klaga på!

......Hur vissa klagar på hur de ser ut, dag ut och dag in men inte gör något åt saken? Kanske dags att att saker i egna händer i stället för att klaga.

......Hur vissa kan säga saker genom interntett men inte "Face to Face". 

Alla har nog någon gång hört tjat av folk som klagar på deras utseende som när de säger "Jag är sååå tjock nu" eller "Jag ska sluta med söt saker, chips dricka mm", men inte gör något åt det. Jag har hört hur folk ger sig själv komplimanger som "Visst är jag snygg" eller "Jag tror jag har det snyggaste håret ever!" eller liknande. På gott och ont är det verkligen att tycka om sin kropp och sig själv samtidigt är det samma sak med att inte tycka om sin kropp och sig själv, jag menar, enligt mig ska man ju självklart vara nöjd mer sig själv, men det är ju verkligen inte lätt när man har alla dessa komplex och media som skriker ut "Bli vacker , bli perfekt, BLI SMAL!". Dock betyder detta inte att alla "SKA" följa medias "regler". Man gör som man vill, så länge man mår bra.

Ja, självklart är det bra att tycka att man har en vacker kropp kropp eller vackert hår, inga kommentarer för det, för det är ju ganska attraktivt med en människa som är nöjd med sig själv. Men att stå och säga att man är "perfekt" och inget hade kunnat förbättras hur man än gör och sedan kolla snett på en annan människa och säga : " Men jag kan förstå om du vill ändra på dig...BLABLABLA..." Nej det är inte okej! Om en människa nu är så nöjd med sig själv, klanka för bövelen inte ner på någon annan!

Jag hade detta scenariot när jag satt på tåget hem från Göteborg i Fredags. Jag trodde att jag skulle gå i taket. Självklart ska man ju unte tjuvlyssna men ett sådant samtal blir man nyfiken på. Det var några tjejer som hade just denna diskunionen om vad de var nöjda med sig själva. Två stycken ville gå ner i vigt och sen sa en annan just dessa orden : "Jag är helt nöjd med mig själv, perfekta ögon, läppar och mage. Jag skulle inte ändra något för alla pengar som finns. Men jag förstår att du kan behöva gå ner några kilon..." jag säger bara : BLÄH!

Som jag tidigare skrev tidigare så blir jag själv även smått irriterad på de som klagar på deras utseende men inte gör något åt det. Vill du gå ner i vikt, starta med att träna då. Säg inte en massa om hur du går till väga. Ord kan vara meningslöst i detta fall medan handling är guld.

Jag tycker att det där ordspråket eller talesättet stämmer ganska bra ; "Skönheten ligger i betraktarens ögon", dock måste jag då fråga, vad händer med skönheten om betraktaren är blind?

Det var allt för nu, solen skiner och jag ska värma mig i solen och plugga. Ha det!

//LexX

Om man är kär behöver det inte betyda att man ska ha de där fjärilarna i magen som man  ofta tror att man ska få. Trivs man med den man tycker om kan jag tycka att det är kärlek i sig. Självklart är "fjärils-känslan" redigt go att ha, men som sagt är det inte ett måste, eller  

Det har varit en stressad vecka, men mitt i all stress hann jag ha en dag där jag njöt med en riktigt underbar person (ja du vet vem du är om du läser detta ). Den som säger att man måste jaga efter någon som får en att må bra, den måste inte alltid ha rätt, du kan klara dig själv, men det finns väldigt speciella människor som kan få en att må bra om inte bättre.

Från det ena till det andra. Varför frågar man ibland frågor som man innerst inne vet att man inte vill ha svar på? Och när man verkligen ber om att man till 100% ska vara ärlig så får man väl ta emot svaret med stil med?

En klasskamrat som stört både mig och gruppen ett tag bad mig att säga ärligt om jag tyckte att hon var jobbig  (en som är en riktig besserwisser) och klart som in i allsindagar att man säger vad man tycker, för annars så blir det bara dåliga rykten om man går bakom ryggen på varandra. Och jag sa som det var, alltså följande ; "Jag tycker att du är lika jobbig som du tycker att jag är jobbig, och du HÖKAR för mycket". Och med det menade jag på att hon hade gått och klagat på att jag var för högljud, "över glad" och ja, jobbig. Men hkon själv är en riktig bitter tjej som inte kan ta när hon har fel.

När jag hade sagt detta så skrattade hon först. Efter ett tag så började hon tänka efter och sen så blev hon riktigt bitter . Sedan under nästan hela den dagen så var hon inte i närheten av mig och sa inte ett ljud. De sista tio minutena sa hon lite frustrerat ; "Nu har jag väl varit duktig och inte hökat något på er? Eller?".

Nej jag berömmer inte en människa som söker eller ber om ett beröm eller en flik på att den har varit "duktig", då spelar man bara en roll. Idioti säger ag bara.... Men än är inte den siste idioten född.

Det var allt för nu, ha det!

//LexX