Jag vet att jag kommer och går. Jag vet att jag är mer iväg än här och nu och jag ber som vanligt om ursäkt för det. 

 
Mitt liv har tagit en vändning, till hösten ska jag förhoppningsvis flyttar jag från landet till lite en lite större stad där jag hade tänkt att läsa till undersköterska! Flytten kommer dessutom innebära att jag flyttar tillsammans med AC! Ja vi är ett par än, och självklart har vi haft våra motgångar. Men han ställer upp för mig som ingen kille har gjort innan. 

 
Jag vet att jag har varit upptagen mycket, delvis för att jag har haft fokus på mitt ex, min nuvarande och mitt förflutna som inte vill sluta förfölja mig. Jag har under de senaste månaderna fått läsa igenom min 7 cm höga journal som har legat och dammat i flera år utan att jag vetat att jag har kunnat få läse dessa papper. Det är riktigt hemskt att få läsa hur en så ung flicka får vara med om mycket... Och mitt hjärta skriker och gråter för alla barn som har hamnat fel. 

Nog om sorg! Jag har planer för att förflytta mig till Växjö med min älskade och jag är riktigt exalterad! Dock vill inte min kommun samarbeta med mig. Men det löser sig så länge man vill tillräckligt! 

 
En sak om kommit upp i många ämnen den senaste tiden i mitt liv är hur man inte tar ansvar men gärna vill ta på sig för mycket . Som ett ex. Vi har ett avlastningsbarn hemma. Hans mamma var runt 19 årsåldern när hon fick honom och han är snart 3 år. Hennes mamma är inte en bra förälder och lämnade sin dotter till en annan familj när hon var yngre. Nu när pojkens mamma har det okej med sitt, (dock inget jobb men en kille som försörjer dem...) så vill hon ha ett nytt barn. I mina ögon är det lite väl mycket om hon inte ens kan ta vara på det barn hon har nu... Men vad har jag egentligen att säga till om? Så länge min nya kära lekkompis mår bra gör jag det med! 

Den tanken leder till en annan jag har haft länge och diskuterat mycket om. Min förra kollega kommer från kina och har bott i Sverige i ca. 3 år. Hon och hennes man kom hit och lämnade sin dåvarande 1 åriga dotter hos min kollegas föräldrar och har då bara setts 2 gånger sen de flyttade hit och har de pratat i telefon eller camat mycket... I mina ögon är det hemskt och även för dem, men tydligen är det vanligt att de gör så. Jag skulle aldrig kunna skapa en varelse för att sedan lämna den åt sitt eget öde när de är så unga... Men jag kan egentligen inte ge ett riktigt utlåtande heller, hade man levt som dem så hade jag kanske gjort liknande. 

Jag tycker att man ska ta vara på den korta tiden man har med sina barn, senare är det deras tur att välja om de ens vill spendera denna tid med oss. Och vad har vi gjort då? Valt oss själva först eller jobb, sprit och pengar? Bara en tanke ! 

Det var allt för nu! Ha det bra och ta hand om er och era nära! 

// Lexxx