Jag har aldrig spenderat riktiga många timmar med en och samma person mer än kanske en helg. Visst, när jag var yngre så var jag mycket på läger och då kanske man var med personer i 7 – 8 dagar, men då kunde man byta personer om man blev trött på dem och ladda om batterierna. För jag menar, vem bir inte trött på en och samma person efter många timmar?

Men nu, efter 9 dagar och 10 nätter känns det den där utråkade känslan jag ibland kan få helt bortblåst och jag vill inget annat än bara ligga här i hans famn och kyssa på honom. Jag kan inte hjälpa det att han är den enda jag vill vara med. Inget gör mig mer varm när jag ser honom på morgonen. Ingen har fått mig att pirra till i hela kroppen när han drar mig tätt intill på morgonen när han vaknat och fortfarande är i drömmarnas värld. Men det är ju faktiskt bra att han gör mig så här … Glad!

Men den värsta delen är nu, nu när jag ska sova ensam igen. Nu när jag ska vakna upp utan någon där. Jag och EM pratade om nätter när man drömmer hemska mardrömmar och hur uppskattat det är att ha någon man kan krypa nära och känna sig trygg hos. Är det inte en av världens skönaste känsla, att veta att man kan bli liten igen och bli tröstad en liten stund?

Ja, jag vet att jag inte gillar det där med kärleks babbel och sånt där trams. Men jag är nog på väg att ändra lite uppfattning om kärlek. Men inte förhållande, för det är en annan femma!

Men det var allt för nu, ha det gött så länge!

//LexX