Har det någonsin slagit dig att du frågar en sak och tror (eller vet) att du inte kommer att gilla svaret på frågan? Det finns ju många som frågar frågor de redan vet svaret på, men det är i och för sig inte där jag vill ha fokusen på idag. Är det så att vi ofta frågar saker för att vi är rädda för svaret men måste få veta det ändå. Och för de som ska svara på frågan, kan vi ge ett falskt svar för att vi vet att det riktiga svaret bara skulle såra den frågande?

Min bästa vän, Em, är i ett jätte gulligt förhållande som är inne i femte månaden om jag kan minnas rätt. För några dagar sedan hade vi en av våra ”mörka dagar” där vi tyckte att det mesta var bläh och hade en klagar kväll. Frågor om Norge dök så klart upp och om hennes farfars begravning. Och så kom prat om killar (så klart   ). En av hennes fråga som jag själv velat veta om henne om jag träffade en kille som jag kunde ha ett riktigt förhållande med. Den löd så här ; ”Tycker du att min kille ser bra ut?”. Självklart är jag ärlig och säger som jag tycker, och ja han ser bra ut. Då kom följdfrågan som jag visste, ”Skulle du kunna falla för honom om han inte visste om mig?”. Jag säger så klart sanningen då med. Faktum är att mitt svar var ganska självklart, jag känner honom knappast och har bara träffat honom en gång på riktigt och som jag brukar pointera, jag har ofta fattat tycke för såna som är komplicerade med ett stort ”K”.

Jag vet att hon fråga av ren nyfikenhet och inte med en minsta oro. Men har vi flesta inte varit orolia ibland när vi frågat (om vi frågat) våra vänner om vad de tycker om våra killar. Även om vi vill veta är vissa svar lite mer känsligare än andra.

Men det var allt för nu, nu måste jag rusa till jobbet, ha det!

//LexX

Jag vet inte vad som är tråkigast att hela tiden få uppleva, antingen att veta att man är bra i vissa stunder men aldrig få höra det eller få beröm för att man presterat bra. Eller att alltid få höra att man är dålig, usel och sämst och i värsta fall värdelös.

Måste man alltid få beröm? Jag tycker själv att man blir lite gladare av att höra att en annan människa tycker att man gjort bra ifrån sig. Självklart ska man tänka att det är hur man själv presterar, ge sig själv beröm. Men är det så kul att tycka att man själv är bra på något men att ingen annan kan tycka det samma. Det ger lite mer av en ”kick” när en annan människa säger ex. ”Det var bra gjort” eller ”Bra kämpat”. Tyvärr är det ju många som inte får den berömmen de verkligen är värda.

Det jag även tycker är tråkig är att det finns så många människor som ofta får höra hur dåliga de är och hur de skulle kunna bli bättre på det mesta. vissa blir dumförklarade för att inte kan en viss sak eller så får de inte testa på nya saker för att de inte anses vara ”Tillräckligt begåvade”. Men hur underbart är det egentligen att bli dumförklarad och ner klankad. Vissa jag mött som dumförklarar personer påstår även att de är mindre värda. Men, för in i gallsindagar, är man mindre värd om man är lite osmart eller klantat till det? Jag själv skulle nog inte kunna kalla någon värdelös, även om de klantar till det gång på gång på gång, men det är ju bara jag.

Rätta mig om jag har fel, men varar inte negativitet längre än den lilla kicken av positivitet. Vi behöver beröm någon gång ibland, även om vi alla inte erkänner det. Men det var allt för nu, ha det!

//LexX 

Nu är jag tillbaka från en konstigt, helt okej rolig, trevlig, lite sorgset och jobbig vecka i Norge. Jag kan inte helt klaga på att jag hade en tråkig vecka i alla fall, dock är jag usel på att berätta om vad jag egentligen har för mig, men om jag ska dra det kort har jag besökt min (adoptivs)mamma som för två år sedan flyttade till Norge och vi ses kanske bara två tre gånger varje år. Men inte ska man gråta för det, både jag och hon har lärt oss mycket på de misstag som gjordes under tiden vi tillbringade tillsammans. Vilket fall är jag tillbaka och hoppas på att jag inte ska lata mig med varken jobb eller bloggande, för vem vill ha en lat anställd och vem  följer en blogg som bara skriver två rader?

Jag kom på mig själv att antingen förväxlar jag skratt med gråt eller gråt med skratt. Det är säkert fler än jag men vilket fall, där sitter den här kvinnan jag levt med en vecka(längre än jag gjort på 10 år) och snyftar och fäller tår efter tår. Hon börjar prata om hur fint vi haft det. Medan hon fäller tårar sitter jag själv känner lättnad och fnissade till två gånger. Anledningen till mitt fnissande var den hela ironin. Hon hade tjatat om att han inte kunde fatta att jag var hos henne på hela veckan och då sista tio minuterna innan jag skulle på planet säger hon att hon inte kan fatta att jag redan åker. Det är illa men sant, jag kände inte någon sorg.

Och ni har säkert varit med om ett och annat ”Skrattanfall” under en begravning. Det är hemskt, men om man inte kan gråta just den stunden man är på begravningen får man nog knipa. Det har dock inte jag kunnat i vissa fall. Alla i församlingen vänder sig oftast om och ger onda ögon när det händer. Självklart förstår man dem som var där, jag menar det är sorgset och hemskt. Men kan det inte vara så att skratt och gråt är nära varandra? Måste vi gråta för att visa våran sorg? Det finns ju något som heter ”Glädje tårar”, kan det inte finnas något som heter ”Sorg Skratt” eller något? Eller då kanske man blir betraktad galen…

Vilket fall, det är skönt att få komma hem igen, även om min tid i Norge var helt okej. Det var allt för nu, ha det!

//LexX

Jag har upptäckt att vissa behov man har inte går att ”släcka även om man får de man behöver som mest… Som ex. Behovet av en söt sak. Hur mycket man ibland försöker hålla sig undan de så sitter man ibland i slutet med den där extra chokladen… Vekt? Nej det tycker jag inte, men när man väl fått den, då vill man ha mer och mer… och lite till. Det finns andra behov jag menar med, men det kan vi ta… En annan gång (vilket brukar innebära, aldrig ;)

Men nu ,kära vänner, tar jag en semester, och om jag inte hittar en bra dator så vet ni varför jag inte har uppdaterat!

Jag drar mig till Norge i morgon för att bo med min mamma i en vecka och vi får väl se vad som händer där =D. Hoppas ni får ett fantastiskt väder och att ni får bada mycket :D!

Det var allt för nu

//LexX

Jag vet inte om jag bara naiv, men jag har funderat mycket den senaste tiden på hur vissa saker går hand i hand. När man känner sig ensam och sårbar kan man känna behov av närhet eller behov att vara någons. Jag kan själv känna att jag ibland vill bli ”behövd” eller saknad. Att få känna att någon uppskattar en är nog en av de skönaste känslorna man kan ha.

Men när man har den saknaden av närhet, är det då inte lätt att ta första bästa person som dyker upp för att bara känna den där närheten för stunden, även om man vet att det är fel person att dela närheten med.  Vi alla har nog varit den som behövt närheten och den som givit närhet till den behövande (generöst)!

För mig kan rätt ord vid sårbara tillfällen räcka för mig att vilja vara med en person men då bara för stunden. Men gör det mig till en sämre person? Har inte de flesta människor fallit för felperson som kan säga de där rätta orden för att få dem själva att se och låta bra eller bara få ha närhet för sin egen skull? För att få den som är sårbar och ensam känna sig bra för stunden kan ju vara ett annat sätt att se det på. Det är nog rätt många som gjort detta och jag klandrar verkligen inte någon, för jag själv har varit med om det och även gjort det. Vi alla är sårbara på ett eller annat sätt, även om vi inte vill visa det. Det bara är så, annars skulle vi nog inte direkt betraktas som människa, eller? Men vart går gränsen att låtas utnyttjas eller utnyttja är då frågan.

Det var nog allt för nu, ha det så länge !

//LexX

Många personer jag vet kan gapa och skrika när de behöver få avreagera sin ilska. Andra stänger inne den och låter den växa tills den svämmar över och tas ut på felperson. Men de som är tyst med sina känslor? De som inte exploderar, vart hamnar deras ilska eller känslor?

Idag under mitt kvällspass på resturangen gick en väldigt stor diskussion igång. Dock vet jag inte vad de diskutera om för resten av personalen som jobbar på restaurangen kan nästan bara Mandarin, så jag kunde inte förstå ett smack. Men man märkte verkligen att det var en stor frustation i luften och i sättet de talade till varandra. Tur som vi hade kom de få kunder denna kväll och när de kom kunder var allt ”vanligt”. Vi människor är gjorda på att låtsas som ingenting ofta verkar det som-

Killen som jobbar i resturangen var den som verkligen exploderade och ropade och hade sig, medan tjejen stod mycket tyst och sms-ade och sa några ord då och då. Men så fort tjejen sa något mer en ”mmm” eller liknande så blev kille mer intensiv i sitt tal och tjejen tystnade och fortsatte att sms:a.

För mig som var åskådare var det både intressant och lite skrämmande. Man visste inte vad som skulle hända näst, om det skulle flyga stekpannor eller om de skulle kramas och bli vänner. Jag ville så klart inte lägga mig i så jag lät bli att fråga vad diskussionen handlade om. Men jag måste erkänna att jag var sjukt nyfiken.

Hur är ni när ni diskuterar och situationen leder till att ni blir mer och mer frustrerad. Är ni den som står och ropar och skriker och gör stora handgester eller är ni den som låter den andre gapa av sig och pratar lugnt och metodiskt för att lösa problemet ”smidigt”? Kanske ni är lite av båda. Eller så kan ni ju vara en som bara går när man ser ett bråk gå igång.

Jag är nog själv lite av varje, jag kanske inte är dem typen som skriker mycket, men man kan ju höja rösten. Men det var allt för nu, ha det!

//LexX

Vi alla dör någon gång. I en bilolycka, mördade, sjukdomar, självmord, vi kan till och med somna in. Vi vet dock inte när var eller hur vi kommer att dö. Vi vet bara att. De finns såklart undantag, de som vill ha kontroll över sin död eller de som är för fega att leva, de vet ju så klart när var och hur, men är det inte lite mer spännande att inte veta?

Men innan vi dör måste Vi bestämma vad vi ska göra med vårt liv. Vill vi bli en gammal legend, en sann historia eller vill vi bara bli bortglömda. Med det menar jag att vi kan antingen sitta på våra rumpor och inte få ut något av vårt liv, eller så kan vi åstadkomma något. Självklart behöver vi ju inte åstadkomma något som Albert Einstein eller Pablo Pickasso eller ens bota Cancer. Men kanske något som man själv blir stolt över är ju aldrig fel.

Tänk de som inte har hunnit med att uppleva livet utan har dött förtidigt. För de som då väljer att dö förtidigt kan jag tycka är orättvisa för dem som aldrig fick välja att leva. Tänk vilka möjligheter man får att leva och se denna värld (även om den ofta betraktas grym och hemsk) och att även få vara med att förändra den. Eftersom att jag själv lever kan jag ju bara säga att leva kanske är vackrare att göra än att dö, när man är ung. Om man är äldre har man haft sin chans att leva och göra sitt liv vacker och även omvärlden vacker. Det är bara vi själva som kan förändra vårt liv, andra i ens liv har bara biroller och de hjälper oss, men de är aldrig hela orsaken till motgång eller välfärd. Vi väljer de som ska hjälpa oss igenom vårt liv och våra biroller väljer de som ska hjälpa dem igenom deras.

Är jag för förvirrande nu? Det brukar bli så när man talar om något så stort som livet och dess följder. Men för att försöka avsluta måste jag säga följande;

Självklart kommer de flesta bli ihågkomna av nära och kära. Och ja, det är det som räknas. Men se det så här, du lever bara en gång. Så få din enda gång att räknas och strunta i hur de blir sen, döden kan vänta, det kan inte nuet!

//LexX

Man har läst många bloggar som inne håller mode, musik och självklart om sina liv och sport. De flesta kvinnliga/tjej -bloggare som jag stöter på har ofta 4 ämnen att ta upp

1. Mode
2. Om de har fått barn/är med barn
3. Sport
4. Vad de åt till frukost.

Visst, de är riktigt många bloggar som är intressanta, ex. Egoinas blogg (http://egoinas.se/). Jag menar verkligen inte på att alla bloggar är tråkiga för det är dem inte, men till min fråga ; Vart finns alla manliga bloggare? De manliga bloggarna jag själv följt ett tag har oftast bara handlat om mode, musik och sport. Jag själv som gärna diskuterar om hur vi människor ser i olika perspektiv i olika situationer (det är det jag är ute efter i alla fall) vill läsa om hur de ser olika situationer och se hur andra löser svårare val osv.

Jag snabb lyssnade på radion idag när jag var på väg till jobbet och hörde att Sabahudin, en ungdoms vän som driver http://sabismode.se/  , bli intervjuad av någon (kommer inte ihåg vilken radiokanal). En fråga som kom upp var om han trodde att det var fler tjejer som bloggade än killar och han gav som svar att han visste att det var just nu så att tjejerna var fler i detta sammanhang men att han var säker på att fler och fler killar skulle bli bloggare.

Jag tror faktiskt det kan stämma, för mig är det självklart kul att sitta och läsa om hur en människa tänker, men det kan ibland bli mer intressant om motsatta könet ”blottar” sina tankar och känslor då och då. Men det finns ju några få manliga bloggare där ute som jag kan titta in på då och då, ex. Gaybloggen. Och ni som följt mig ett tag så ska jag ju inte glömma att nämna Rickard Åkerlund, om ni tycker om att diskutera lite mindre ”ytliga” ting som shopping och mode och mer seriösa ting som hemska händelser så ska ni kolla in hanns blogg som är länkad till vänster i kategorin ”Bloggar jag själv följer”.

Det var allt för nu, ha det !

//LexX