Vi alla har nog satt ett mål som gäller framtiden. De flesta har nog drömt sig bort och tänkt sig en slags framtid, där allt är perfekt… eller kanske inte perfekt, men mer passande för en som person. Ett perfekt liv för var och en enskilda individer. Men vad händer när vi väl nått målet, när det liksom är färdigt? Är det inte någon mening med livet längre när vårat ”uppdrag” är gjort? Varför sätta upp alla dessa mål när det kanske inte ens finns någon mening med att vi lever. Okej kanske lite för deppigt tänkt, men jag menar, slår aldrig er den tanken?

Meningen var inte att låta så deppig när jag tänker på vad meningen är med livet. Det är inte det jag tänker vara. men varför jag inte riktigt vågar sätta mål är nog för att jag ”lärt” mig att det finns ingeting som är så värt att kämpa för. Varför kämpa för något man ändå inte själv vinner på liksom? Men jag har upptäckt att man vinner mycket på att kämpa och jobba för sin dröm, för sin framtid. Vill man ha just den där perfekta bilen, ja då får man slita för att tjäna ihop den summan av pengar. Vill man flytta till ett hus eller leva med en annan person, ja då får man tjäna de där pengarna huset kostar och kämpa för att relationen ska vara så bra så möjligt med den man vill leva med.

Jag har aldrig vågat kämpa för något, helt ärligt. Jag vågar det fortfarande inte riktigt. Jag kan skylla på att jag är lat eller arrogant. Det första kan stämma, men kanske inte det sista. Jag vill kunna kämpa för ett nytt jobb, eller kämpa hårdare för det jag har. Men om jag ska kunna flytta hemifrån måste jag kämpa för en ny lägenhet och jobba till mig pengar för att kunna leva är.

Men det svåraste jag tycker att jobba på eller kämpa för är helt ärligt relationer. Framtidsplaner inom vilken relation som helst skrämmer mig sjukligt mycket. Jag kan skylla på att jag varit med om mycket, men det kan de flesta, så det är uttjatat. Men jag det är nog det enda riktiga målet jag har på min lista på mål med livet. ”Att kunna kämpa för en viktig relation om den är värd att kämpa för”. Om ni tycker jag är virrig när jag säger kämpa menar jag i detta sammanhang att det är när motgångarna är igång. Och vi alla vet att det finns motgångar vare sig vi vill eller inte.

Men om jag skulle sätta ett mål så hade det kanske inte varit något man kan ta på. Det kanske hade handlat mer om min attityd mot livet. Men ett mål jag kanske ändå kan sätta är att om minst 10 år vill jag ha en familj och ett fast jobb. Det är mitt riktiga mål, svart på vitt. Vad är era mål?

Det var allt för nu, ha det så länge!

//LexX  

Har du haft tvivel eller funderingar eller undrat varför en människa väljer att vara med just dig? Varför de människorna som just du tycker är så fantastiska och underbara är med just dig. Eller kanske du tänker motsatsen, varför är jag med de här människorna?

Jag undrar det ofta, varför väljer de att vara med mig. De flesta jag är med väljer jag att vara med för att de får fram det bästa med mig, vad det nu är. De får mig att skratta och jag kan vara mig själv när jag är med dem. Med få tal kan jag visa mig sårbar, och för mig är det viktigt att kunna ha någon man kan visa att man är sårbar till. Även om det inte är min starka sida. Andra kanske jag inte alltid väljer att vara med, de har bara funnits i mitt liv från ingenstans och det har utvecklat till vänskap, vilket jag tycker är vackert på något sätt. Men blir inte ofta valda i andra hand, då när "den bättre" inte finns tillgänglig? 

Dock tänker jag inte frågan om varför jag väljer att vara med dem jag är med. Det är bara en ren självklarhet. Men det är får som jag faktiskt låter komma nära in på mitt liv. Jag, som många andra kanske, gillar att visa sig öppen, men jag visar inte allt. Så varför väljer vi att vara med dem vi är med, varför väljer de att vara med oss? Och väljer vi egentligen alltid, eller blir det ofta så att vi gör vissa val utan att faktisk tänka?

Det var allt för nu :) ha det

//LexX

Det finns fler som mig. Och då menar jag inte mig själv som individ, mer som att det finns fler som har varit i samma situation och kanske upplevt samma saker. De kanske inte känner samma sak, eller tänker på samma sätt. Men som ett exempel finns det fler som har bott i ett fosterhem och det finns fler som tvivlar starkt på kärlek.

Men är det inte så att vi suktar, jobbar och önskar hårt att vi var i någon annans skor till och från. I de som verkar ha det mycket lättare liv. Då menar jag till mesta dels kändisar. Men det finns ju stunder då vi kanske vill vara som en av våra vänner. Men, även om vi tror vi vet att de kanske har det bättre än oss ibland är de ju precis som oss, de har motgångar.

L.S.K, en av mina nära vänner är en person som kan få sig låta som att hon är så mycket bättre än alla andra ena stunden men minuterna efter hennes framgångs skryt så är det henne det är mest synd om för att hon gjort ett snedsteg. Em, min bästa vän, har lätt att se sitt liv neråt, men erkänner att hon inte är den enda i världen som har det svårt, även när det verkligen inte är lätt för henne. L.P, min bäste killkompis, är en framgångsrik stylist. Han har verkligen kämpat för det och ett tag pendlade han mellan att lägga ner sin dröm eller att kämpa hårdare. Som alla andra som kämpar för sin dröm, har han haft det tufft. Ändå har han blivit stor och klagar inte alls mycket på sina motgångar. Han har erkänt att de är de som gör oss starkare och får oss att tänka till.

Alla dessa tre av mina nära vänner har erkänt att de velat vara en annan person. L.S.K vill vara en av de snygga modellerna hon brukar se i alla klädestidningar. L.P ville vara en speciell artist(jag minns inte vem) och Em ville vara en vän till henne som jag inte känner men enligt henne hade hon allt som Em sökte just då. Alla tre av mina vänner finns det säkert fler av. Kanske inte identiska, men jag vill tro att det finns fler som gör som andra, men det betyder inte att de tänker eller känner samma sak. Handling och tankar är inte samma sak, men en tanke kan leda till en handling. Tanken är bara början.

Jag själv vill alltid vara en karaktär i en serie när jag vill fly från min verklighet. Jag hade velat var Sheldon Cooper från The Big Bang Theori. Eller Lilly från How I Met You´r Mother. Men det är bara fantasier för att slippa verkligheten, vilket vi egentligen inte borde, för det är ju verkligheten som är livet och det är ju det vi ska leva.

Någon som känner igen sig i mina tankar?

Det var allt för nu, ha det !

//LexX

Vänner kan snacka skit bakom ens rygg, men man kan, för erkänn, vi båda har gjort det en eller fler gånger. Vänner kan säga en sak, planera en sak, bestämma en sak men på samma dag som man bestämt något ”avboka” det, och du kan göra det samma mot dem. Vänner kan man tappa kontakten med för att man kan tycka att de inte är speciellt roliga att vara med ibland.

Nära vänner är ärliga och står på deras vänners sida, vad som än händer. Nära vänner har sett dig gråta utan att vetat varför, men sagt att det ordnar sig. Nära vänner pratar ofta om sig själva och hummar när du vill prata lite om dig, de kan byta samtalsämne om det du har att säga är för tråkigt.

Mededans BÄSTA VÄNNER håller inte alltid med, de vänder upp och ner och ger deras bästa väns åsikt och ger denne olika perspektiv inom ämnet, de säger saker ingen annan vågar eller kan säga. De vågar trotsa oss. De kan förlåta, men de kan tycka att det är okej att de är sur för rätt anledning. Det säger inte att det är ”okej” när det verkligen inte är det, de säger inte att de förstår, de säger att de vet. De vet varför vi gråter även om det är mer än en sak som orsakar gråten. De behöver inte fråga hur vi mår, de ser det i våra ögon. Bästa vänner vet när de ska vara tysta….

Jag kan fortsätta i evigheter, men då blir det bara långrandigt. Det jag vill komma fram till är att dessa saker jag just rabblade upp är de sakerna jag kan tycka ger ett intryck på hur min bästa vän faktiskt är. Jag ljuger inte, hon är mer än fantastisk. Hon är mer än virrig än mig ibland, men hon har fötterna på jorden och har oftast dragit ner mig tillverkligheten. I svåra stunder har hon inte sagt att allt ordnar sig, för det ä sanningen. Hon är en pessimist och hon har smittat av sig lite till mig, men det gör det mer roligt för att man vill ju kunna se livet i olika perspektiv, för vi lever inte i en svart vit värld. Hon är verkligen mer än fantastisk i mina ögon. Hon är min bästa vän.

Det var allt för nu!

//LexX

När man ser många människor som har en partner ser de ganska lika ut. Då menar jag inte typ syskonlika, mer samma klädstil, kanske likadana glasögon eller att båda har det. Samma kroppsbyggnad osv. Självklart är det många motsatser med, men i helgen när jag satt och väntade på en person så gick det många ”par” förbi där jag satt och de flesta var väldigt lika varandra. Är det så att vi drar oss till dem som är oss lika utseendesmässigt? För det flesta dras väl till såna som är annorlunda (eller motsatsen till sig själva) inombords och lika till stilen, eller har jag helt fel? Men är man verkligen sån person som man visar genom utseendet eller är det också en av många roller vi ”ger ut” när man är med någon?

Många som jag umgåtts med har påpekat att jag är en översprallig person och har svårt att koncentrera mig. De säger att jag kan vara för pratsam och ibland för mycket. Men är inte för mycket bra ibland? Jag menar på att de som bara är tysta och (ibland gråa) bara försvinner in i dimman. Men det kanske kan bero på att det jag ser som motgång kan bli en positiv sak. Men det är klart att alla människor ska kunna ha sina dåliga dagar. Men bara för att jag visat min överspralliga sida och gjort mig en roll för många människor så har jag en seriös sida. Dock får de flesta inte se den och tycker då att jag borde ha någon som är motsatsen till mig själv. Alltså en grå människa med fötterna på jorden. Själv tror jag att alla de som har rollen ”grå” har en vildare sida av sig själv som många inte får se, för att de blir dömda för fort som ”den gråa” och blir kanske trivsamma i den rollen. Som mig, fast tvärt om. Jag säger dock inte att alla människor är såna, men jag kan tänka mig det.

För mig spelar alla människor många roller i sitt liv. Det kanske jag skrivit förut, men jag tycker att det är intressant hur vi beter oss bland vissa och ändrar beteende med andra. När jag är med min bästa vän Em är jag lugn och kan i flera timmar ligga och prata och diskutera om allvarliga saker och såklart roliga saker utan att tröttna. VI kan ligga och bara var och inte göra så mycket. Men däremot när jag är med andra inte så nära vänner kan jag inte sitta stilla en sekund och behöver röra på mig eller kolla på film. De flesta kan inte ta mig seriöst, de tror att allt jag kan är att skämta och tar livet som en klackspark, vilket jag verkligen inte gör. Jag är en clown i dessa människors ögon och en seriös person i Em´s.

Men varför göra sig besväret att göra dessa roller för olika mäniskor? Jag är självklart mig själv när jag är en clown och när jag är seriös. Det är bara det att jag hellre att de jag möter har ett leende på läpparna när vi säger adjö än att de har någon irritation eller sorg i kroppen. Dock menar jag då inte att jag är ledsen när jag varit med Em, det är inte det jag säger. Men med vissa personer behöver man seriösa stunder med. Jag tror inte man klarar sig annars.

Det var allt för nu. Ni läsare som är kvar och följer mig får nog vänja er att jag kommer in då och då, för mitt jobb tar min tid och energi lite mer nu. Men jag ska inte sluta blogga, än i alla fall ;)

Ha det !

//LexX

Nu har jag sänkt min gard som alltid är uppe och jag är verkligen rädd för att bli lämnad, sårad eller såra igen. Men vem är det inte egentligen? Vi alla har rädslor vi behöver hantera. Vissa hanterar dem bra, ex. dem som är rädda för spindlar och lär sig att de kanske inte är så farliga genom att gå olika kurser eller tar tag i det själva. De har jag stor respekt för, ni som klarar av att hantera era rädslor och vänder de till… Förmågor?  Men det är ju inte alla rädslor som kanske går att hantera, eller snarare, svårare att hantera för allt går om man vill. Inte sant?

Som sagt har jag ofta uppe garden för jag har nästan aldrig kunnat släppa in en person riktigt helt på livet. Så gör nog de flesta människorna så jag är ju inte ensam om det. Men nu har jag sänkt den. Jag vet inte varför men jag tror jag inte vill vara ensam längre och en person som nu tagit upp mycket av min tid verkar kunna ”hantera” att jag är över öppen med vissa saker och helt dold med andra saker. Söker vi alla inte en sådan person som kan ta att man inte alltid är positiv även om man försöker vara det mer eller mindre alltid? En person som kan se ens brister (även om de är större än de verkar) utan att tro att den är helt förstörd. Jag är inte förstörd. Eller så är jag som många, jag förnekar att det.

Jag vet inte vad jag kan säga men, som jag sa, har jag träffat en person ett tag och för en gång skull släpper jag garden. Varför just för honom? Det vet jag inte än, men jag är trött på att vara rädd för att såra och bli sårad. Inget garanterar att detta kommer att funka, men ett försök är mer än vad jag gjort den senaste tiden. Jag får väl ta det som ett experiment som jag gör med det mesta va livet. Vem vet vad det blir för resultat.

Det var allt för nu och jag ber faktiskt om ursäkt för dålig uppdatering.

//LexX

Sår läker. Vissa läker så bra att de inte lämnar några spår som kan bevisa att de ens existerat. Andra kan läka bra men inte tillräckligt och de brukar lämna kvar stora ärr. Ärr är ofta inte vackra och de kan ofta påminna om händelsen om varför vi fick det ärret som vi har.

Jag vill tro att samma effekt som ärr har på människor har förlorat någon slags kärlek vid vissa tillfällen. Är det inte ofta så att de som vi inte riktigt fallit för eller fått de där speciella känslorna bara försvinner in i tomma intet eller förblir endast vänner? Okej vi kanske aldrig glömmer dem helt, man kanske hälsar på dem när man stöter på dem eller hörs av någon gång ibland. Där emot de som man föll för och de som vi hade en riktig relation med kan ha lämnat små spår. Jag har många små spår och ett stort ärr.

Det finns många som har förlorat någon som de höll kär. Ett djur, en förälder eller ett syskon. Det finns även de som förlorat deras man eller fru och de som förlorat en bästa vän. Jag förlorade en jag en av mina bästa vänner och en jag älskade. Jag kan säga (utan att söka efter empati eller sympati)att jag vet hur det är förlora ting, men den dagen jag förlorade honom så förlorade jag en stor del av mig själv. Jag måste erkänna att jag aldrig vågade säga att jag älskade hans sällskap och beundrade mycket av vad han gjorde. Han fick inte bara mig att leva utan alla runt om kring sig. Visst, jag var ung och han lite äldre, men han var så smart för sin ålder. Han blev inte ens 20 när leukemin tog hans liv.

Varje år åker jag själv till sjön jag, min bror och han åkte för att ha en bra stund och fiska. Jag åker dit för att kasta i något som betyder något och något som är gammalt. För det är vad han rådde mig första gången han såg mig gråta. ”För att försöka glömma det som sårade dig nyss borde du testa att kasta något som inte betyder något. Och för att försöka att gå vidare borde du kasta något som betyder någon nu för att sikta till något som kan betyda mer än det du kastade”. Jag vet inte hur han tänkte, men det fungerade. När han dog kastade jag ett gammalt smycke jag fick av en man jag en gång kallade ”pappa” och ett brev som jag hade skrivit till min bäste där jag hade skrivit att jag var förälskad i honom (fegt? Jo jag vet). Nu bär jag en ring som många tror är en förlovningsring, men det är det utan tvekan inte. Den symboliserar den jag än gång var när jag var med honom och den symboliserar även honom.

Men inget förändrar att han är borta och jag vet att jag kan gå vidare, för han finns vid min sida och vakar över mig. Kanske inte som en ängel, men han finns här och det vet jag! ”När himlen öppnar sig, då ser jag dig”, det är det jag har i huvudet när jag ser hur vacker det ibland kan skifta från regn till solsken. Kanske oviktigt, men det var så våran första fisketur gick till och den glömmer jag aldrig!

Det var allt för nu, ha det!

//LexX

Jag glömmer bort mig själv när jag tror att något fel ska hända när saker känns bra. Jag låtsas som att allt är bra när jag vet att saker är motsatsen. Jag är som många andra men försöker hårt att inte varar det, precis som många andra. Jag försöker se det bra i de flesta situationer, även om situationer inte har den.

Säg inte emot detta, vi alla gör dessa saker, hur vi än vänder och vrider på det. De flesta som tror att de sticker ut sticker inte ut, de är oftast de som är som de flesta. Jag är verkligen som de flesta. Jag har bekymmer, jag hanterar vissa sämre än de andra. Jag skjuter på saker man ska göra på en gång. Jag är helt och hållet som andra människor och jag vet inte bättre, men jag är inte rädd att lära mig bättre om hur de flesta människor kan fungerar.

Har du som läser mina inlägg någon gång gjort ett sånt stort sned steg att ni önskar att det gick att spola tillbaka? Ett av mina största sned steg är att jag inte riktigt uppkattar det jag har vissa stunder. Jag har för tillfället en underbar familj som räddat mig från en alkolist till adoptivs mamma och ”pappa”. Jag har mat för dagen, jag har tak över huvudet och framför allt, jag har människor som älskar mig. Ändå, sitter ni väl och tänker, klagar jag mycket. Jag klagar för att visa de flesta att vi inte uppskattar det vi har. Även om föräldrar klagar, även om vi haft svåra motgångar, så måste vi väl haft minst en person vi klagat och kämpat med oss? Oss själva räknas. Det är bland de viktigaste tingen vi glömmer. Vi glömmer hur starka vi kan vara, även om vi är ensamma.

Jag gömmer bort mig. Jag glömmer bort mig att en gång tacka de som finns där för mig. Jag glömmer att ge mig själv ”ett tack”. Vi alla behöver nog tacka och ge lite beröm till oss själva. För vet vi inte själva att vi är bra i många stunder glömmer vi nog att andra är det med.

//LexX